Min underbara lilla hårboll, det är så tomt utan dig här hemma. Jag kan fortfarande höra dig gå runt i huset, höra hur du sover, alla dina ljud du hade för dig. Du var så speciell. Så stark, även om du var sjuk och säkert hade jätteont så visade du inte det. Du var alltid pigg och glad, på bushumör eller goshumör. Jag kommer sakna att du kommer och buffar på handen för att du vill bli klappad, eller att du kraffsar på mitt ben såfort du vill ha uppmärksamhet.

Jag saknar dig så mycket, det gör så ont utan dig. Jag är ledsen för att jag inte varit hos dig så mycket det sista, kunde jag ändra det så skulle jag komma hem hit mer. Det värsta är att jag varje morgon när jag kommer ut från mitt rum, tänker ropa på dig, gå och klappa dig. Eller när jag kommer hem, och tror att jag ska få höra dig springa ner i korridoren för att hälsa mig välkommen. Men du kommer aldrig.

Du var speciell, folk kanske inte tror det men du hade verkligen personlighet. Du var så snäll och du gav så mycket glädje och kärlek. Jag älskar dig Alfons, jag kommer aldrig att glömma dig. Du kommer alltid finnas i mitt hjärta. Jag hoppas verkligen att du inte har ont längre, att du har det bra i din hundhimmel. Sov gott min kära lilla Alfons, hejdå killen. Jag älskar dig.














Älskar dig. Sov gott.