Det är hemskt det där med att vänja sig vid att ha vissa personer nära sig. Jag har börjat vänja mig vid att inte ha familj och vänner nära mig. Men eftersom S har varit arbetslös så har ju han alltid varit hemma. Och nu när han inte är det så saknar jag honom så otroligt mycket. Det känns som att hjärtat ska explodera i mig, som om jag går sönder. Just nu längtar jag tills fredag, men när fredag kommer så vet jag att imorgon kommer mamma och pappa och på söndag åker vi hem till Svenljunga och då är jag utan S igen. Detta är hemskt. Just nu ångrar jag att jag ansökte om att jobba där nere i sommar. Fast ändå inte.

För att distrahera mig från att tänka för mycket på S så har jag bakat bröd ikväll, jag har diskat ett enormt berg med disk, tack för att du lämnade mig med den älskling! Och jag har dessutom sorterat 18 kilo tvätt som jag ska tvätta imorgon. Vilket är bra, då kommer dagen gå fort och jag är en dag närmre att få träffa honom igen.

Ska iallafall snart ta ut hunden igen. Han ska sova här hos mig inatt. Skönt med lite sällskap iallafall. God natt!