Jaha mina fina vänner.
Nu kommer det en uppdatering efter att jag har fått massor av pikar från er. Problemet är bara att jag inte vet vad detta inlägg ska handla om.

Jag har precis kommit hem från sjukgymnasten, det känns som att den gör skillnad. Tidigare har jag vaggat fram på morgonen och tagit mina tabletter och sedan varit tvungen att vagga till soffan för att kunna sätta mig och vänta på att de ska verka. Men nu några dagar så har jag faktiskt kunnat komma upp ur sängen och gå någorlunda normalt. Och det känns jätteskönt.

Min sjukgymnast är en ung tjej som är jätteduktig. Hon får mig verkligen att kämpa när jag är där. Hon hjälper mig att träna upp mina inre magmuskler eftersom de tydligen binder bak i ryggen och det ska göra att jag får mer stabilitet i ryggen.

Jag har också äntligen varit hos ortopeden. Egentligen sa han ingenting som jag inte redan visste eller kunde tänka ut själv. Men han sa iallafall att jag inte är någon kandidat för operation, iallafall inte just nu. I mars-april någon gång tyckte han att jag skulle göra ytterligare en röntgen för att se om kotorna har glidit mer, om det har stannat eller om det gått tillbaka. Så egentligen kan jag inte säga att jag vet någonting om vad som kommer att hända mig.

Jag vill säga tack till er mina fina vänner. Jag vet att jag är helt värdelös på att höra av mig till er. Men ni ska alla veta att ni finns hos mig varje dag. Jag tänker alltid på er och saknar er något fruktansvärt mycket. Och jag vet att även om vi sällan hörs av så finns ni alltid där för mig, det är det som gör er så speciella. Jag älskar er!