Just såhär skulle jag faktiskt kunna tänka mig livet. Att slippa jobba! Idag har jag tillexempel varit igång och tvättat hela dagen, började redan klockan sju imorse. Förutom det har jag grejat och städat lite. Har dessutom bakat en banankaka som blev supergod. Snart tänkte jag gå ner till tvättstugan, som fortfarande är lika läskig, och ta upp all tvätt sedan dammsuga lite och fixa lite mat. Sedan känner jag mig ganska nöjd med min dag : )

Men allvarligt? Vore det inte väldigt skönt att slippa jobba? Visst kommer man sakna den sociala delen, men det får man väl försöka fixa på annat sätt, eller? Men jag tror att jag skulle kunna vänja mig vid att bli försörjd, visserligen lite smått uttråkad men jag skulle kunna tänka mig att gå på timmar någonstans.

Ja, det är väl inte förbjudet att drömma lite ibland va?

Sitter och har smått ångest över att behöva åka tillbaka till Svenljunga på söndag. Jag vill inte. Jag vill stanna kvar här, jag bor här. Och jag hatar att behöva lämna S såhär. Fy fan vad allt ska vara jobbigt hela tiden, jag vill bara att allt ska vara fixat så vi kan få leva. Är det för mycket begärt?