En vecka har gått sedan du lämnade oss. En vecka i en overklig dimma, med önskningar om att allt bara är en mardröm. Men varje morgon när jag vaknar så slår verkligheten ner i mig, du finns inte längre hos oss, det är ingen mardröm, det är sanning. Jag skulle gärna drömma denna mardröm varje natt resten av mitt liv om det innebar att du fanns kvar här med oss. Du är så saknad. Men även om jag inte kan se dig, så tror jag att du finns kvar här. Mamma berättade att hon kände dig bredvid sig i sängen. Att du hade kurat in dig i hennes hår och nosat henne i örat, att du legat nära, för att visa att du är kvar.

Jag saknar så att klappa din mjuka päls, att bara sitta på soffan och klia dig på magen. Men detta var de bästa för dig, men vi lever med stor smärta och saknad. Det går inte att förklara med ord hur mycket vi saknar dig och älskar dig. Jag tror att huset saknar dig också, det är så tyst hela tiden. Jag kommer aldrig att glömma dig, du kommer alltid ha störst plats i mitt hjärta.



Alfons- 19/12-2001 - 23/1-2011 <3