Jag orkar inte mer nu. Jag vill inte mer. Jag vill inte behöva ha ont varje dag. Jag hatar att det har blivit en del av min vardag att äta värktabletter. Jag hatar att det är en rutin. Jag vill bara ha ett liv igen, jag vill må bra, kunna jobba och känna mig glad. Jag vill kunna känna att jag ser fram emot någonting, jag vill känna att jag gör någon slags nytta. Allt jag gör i mitt liv just nu är att gå upp, och om jag orkar, bädda sängen och klä på mig, annars sitter jag i soffan, kollar på film och dricker kaffe. Om jag har en någorlunda bra dag så plockar och grejar jag lite i lägenheten, kanske städar lite. Men annars sitter jag på soffan tills S kommer hem från jobbet. Då går jag oftast in i sovrummet och kollar lite på tv, kollar lite på datorn. Jag orkar inte ens tänka ut vad vi ska äta på kvällen, det är S som bestämmer det och det är han som lagar maten.

Ibland orkar jag inte ens gå utanför dörren. Det kan vara jävligt jobbigt bara att gå ut för att hämta posten. Mest av allt vill jag bara ligga i sängen hela dagarna och bara vara ifred, få gråta och bara vara ensam. Samtidigt vill jag inte vara ensam, jag vill ha S hos mig.

Jag vill bara att det ska hända någonting, att utredningen går framåt så jag vet vad som kommer hända med mig. Som det är nu är jag sjukskriven i två veckor till, jag tror ju att det kommer bli mycket längre än så men jag vill inte gå och vänta längre. Jag har varit hemma i tre månader nu för min jävla rygg, det har inte blivit ett dugg bättre, tvärtom. Just nu struntar jag i om jag behöver opereras, jag vill bara att något ska hända, jag vill bli bra.

S försöker puscha på mig, jag vet att han vill att jag ska må bättre, men det går inte. Han vill att vi ska hitta på saker men jag vill inte. Jag vill bara vara hemma, slippa göra någonting, slippa träffa folk. Bara få vara ifred. Jag vill inget hellre än att bara få vara ifred.

Är det konstigt att man är trött på allt eller?